Jag blev uppringd i söndags morse av en farbror i 80-årsåldern. Han blev AIK:are på 1930-talet och är medlem i Kamratföreningen Gamla AIK:are sedan många år. Han ringde i ett annat ärende men naturligtvis, som när AIK:are möts, blev det prat om AIK.

Men det handlade inte om derbyförlusten mot Djurgården eller om eftermiddagens match mot Elfsborg. Istället kom vårt samtal att handla om krisen i AIK, ett ämne som många av oss grunnar på oavsett om vi till hör veteranerna i klubben eller de yngre generationerna.

Det som förvånar mig mest är hur lättvindigt medlemmar i Huvudstyrelsen respektiva vanliga, enskilda medlemmar låter och låtit sig luras av tilltro till klubbens ledning.

För om vi granskar föreningen AIK:s egna uppgifter (som de presenterades inför årsmötet i våras) och slår några samtal till Sv Ishockeyförbundet resp Sv Fotbollsförbundet, växer en avvikande bild fram jämfört med den skräckvision Huvudstyrelsen låtit få stå oemotsagd:

AIK befinner sig inte under konkurshot. Bankerna avser inte att säga upp lånen. Inte heller Riksidrottsförbundets specialförbundet för Ishockey resp Fotboll har ställt AIK inför ett ultimatum (enligt vad de själva uppger när jag ringde dem i morse).

Kort sagt: De hot som ligger till grunden för och utgör det främsta argumentet för en upplösning av klubben och ombildande till Alliansförening ­ existrerar inte i nuläget.

Visst kan de bli sanna om några år, precis som att Sverige teoretiskt sett kan bli en muslimsk lydstat. Men i det sistnämnda fallet skulle alldeles för många svenskar reagera kritiskt för att skräckscenariot skulle bli taget på allvar. Så är det inte med det påstådda konkurs- resp elitlicens-hotet som hänger över AIK.

Marknadskrafterna inom AIK:s styrelse och AIK Fotboll AB, har framgångsrikt utsått rädslan för att AIK riskerar förlora sin elitlicens och möjlighet till elitspel om inte klubben omvandlas till Alliansförening.

Inget kan vara felaktigare. Det är nästan så att man kan misstänka att det ligger Bajare eller ¹Gårdare bakom ultimatumet.

AIK har mariginaler för att självt klara upp sin ekonomi och därmed garantera fortsatta elitlicenser utan att för den skull bli Alliansförening och överge de värderingar som varit klubbens hörnstenar i 111 år. Allt som krävs är att klubbens medlemmar i genomsnitt skänker 1000 kronor. Ingen oöverstiglig summa för att skuldsanera klubben i våra hjärtan och erbjuda en flygande, skuldfri start in i framtiden.

Det är faktiskt inte svårare eller omöjligare än så. Värre än så är inte AIK:s problem. Svårare än så är det inte att lösa klubbens problem.

Och om varje medlem med känsla för klubben stod upp för sin klubb och röstade mot alla förslag som innebär ett ombildande till Alliansförening ­ då skulle det vara en mäktig manifestation för klubben och klubbkänslan.

Vid två årsmöten, i september och i feb/mars, krävs att alla som vill rädda klubben i vårat hjärta måste närvara och rösta.

Det kommer inte att finnas några alternativ, inga ångerveckor. De av klubbens 14 000 medlemmar som inte är på plats vid det extra årsmötet om ett par veckor och röstar ned alla förslag om Alliansförening och upplösning av klubben ­ har antingen tappat tron på framtiden eller har vikt ned sig för klubbens bödlar.

Det finns inga ursäkter för att inte vara på plats i september. Det finns inga ursäkter för den som avstår att komma.

På det extra årsmötet i september avgör du som enskild medlem med din närvaro eller icke-närvaro, om Bröderna Behrens bildande av AIK den 15 februari 1891 varit förgäves.

AIK:s framtid som modern och framgångsrikt verksam idrottsförening, ligger i förmågan att ta tillvara och bekräfta det engagemang klubben väcker. Så var det när jag som enda supporterrepresentant i Stockhoms-Alliansen 1980 drev kravet på att låta oss unga supportrar få bilda en supporterklubb med AIK:s stöd. Utan AIK Black Army 1981 inget BA, Smokinglirarna eller AIK-Tifo år 2002.

Och det finns massor kvar att göra för att låta var och en med klubbhjärta medverka i att bygga en stabil klubb som år 2016 kommer att fira sitt 125-årsjubileum: Smokinglirarna, BA, ledare, akiva, förtroendevalda, anställda och vanliga medlemmar.

Tillsist: Jag har engagerat mig i allt detta inte för att jag påstår att jag är den ende som kan frälsa klubben, utan för att jag vägrar att stillatigande se hur klubben utan anledning skickas i graven. Jag vägrar att vika ned mig för klubbens dödgrävare. Min lojalitet och känsla för klubben förbjuder mig att göra något annat.

AIK har under så många decennier gett mig så mycket glädje, att det minsta jag kan göra är att försvara klubben och försöka rädda den till eftervärlden.

Efter söndagens samtal med den 80-årige medlemmen i Kamratföreningen Gamla AIK:are, får jag åter bekräftat att många många av klubbens äldre och yngre medlemmar oroar sig för vad de företagsekonomiska virrhjärnorna ska ställa till med för skada.

Min förhoppning är att ni alla, mangrannt ska sluta upp i september och rösta för ett sammanhållet AIK; att ni inte ska låta er luras av hot och skrämselpropaganda.

AIK har lidit nog av felaktig fokusering och felaktiga ledningsbeslut i mer än 40 år. Men låt oss dra ett streck över det som varit och kraftsamla för vårt AIK in i framtiden.

Kom till det extra årsmötet och rösta för ett sammanhållet AIK.

Jag står upp för AIK! Gör du det?

Jonas Almquist

Solnagrabb och fd pojkfotbollsspelare
Ungdomsledare, AIK Fotboll
Medlem sedan 1968
Ständig medlem sedan 1981
Initiativtagare till bildandet av AIK Black Army
Medverkande på höstens AIK-cd


Nätverket Rädda AIK