Jaha ja, då var det dags att plocka fram "Nu får det vara slut på våldet"-rubrikerna igen. En människa har blivit brutalt ihjälslagen, och det nästan i samband med en fotbollsmatch. Jag skriver "nästan" eftersom jag har lite svårt att koppla de inblandade direkt till fotbollen. Jag är nämligen övertygad om att så gott som alla dessa "vise män" och "firma-pojkar", om de måste välja mellan att slåss eller att gå på match väljer fighten.

Hur stort deras fotbollsintresse än må vara så kommer adrenalinkicken på första plats. Tony Deogan var en kille som tydligen slets mellan viljan att leva ett ordnat liv och suget efter spänningen i det kriminella. Den som tror att han var på plats i Högalidsparken av en slump är naiv. Han var där för att slå tänderna ur käften på någon. För att få uppleva kicken av att ha varit med när man jagade gnagarna på flykten. Han drömde om att få sitta med polarna och skryta om hur han "knackat råttor". Varför skulle han annars ha varit på plats? Detta gör nu inte att han "förtjänade" att bli ihjälslagen, inte alls. Det som hänt är tragiskt men knappast oväntat. Tragiskt för hans familj och vänner, och tragiskt för den del av honom som faktiskt ville väl och stod upp för de svagare. Under sin tid i fängelse skrev han bl.a. om de hemlösas situation och mot rasism. Han var inte bara fylld av hat. Det han gjorde var att ge efter för impulsen att ge sig in i något spännande och häftigt. Något utöver det vanliga. Det var ett ödesdigert beslut visade det sig. Det var väntat eftersom det varit nära så många gånger tidigare. Det var bara en tidsfråga innan någon blev ihjälslagen.
Att kräva stopp på denna typ av våldshandlingar är likställt med att kräva stopp på butiksrån eller kvinnomisshandel. Det är symboliskt viktigt, men det kommer aldrig leda till att våldet upphör helt. Det vi kan göra är att besluta oss för att inte själva uppmuntra eller blunda för våldet. Att då tillfälle erbjuds uttala vår avsky inför dylika handlingar och att tänka oss för då vi hör ramsor som "Hata Gbg" och "Vi ska visa Sverige..".
Vi kan även tona ner den ibland ganska råa ton som finns också hos oss icke-våldsbenägna supportrar. Annars är det lätt att diverse "firmor" hamnar i villfarelsen att de kämpar för någon annans skull, för sin klubb eller dess "snällare" supportrar. Inget kan ju vara mer fel.
Vad som övrigt är, är en polisiär sak. Det som hände i Högalidsparken är inte skiljt från ett gängbråk i Bandhagen eller Spånga och bör behandlas som ett sådant.
Idrotten skall inte känna skuld i det som hänt. Varken klubbar eller vanliga supportrar. Idrott är, och skall vara, kamp under ordnade former. En liten grupp individer kan dock inte stå ut med "ordnade former".
De vill sätta sina egna regler. Dessa människor kan vi inte ta ansvar för, bara motarbeta.
Man kan bara hoppas att detta sorgliga dödsfall är en väckarklocka för de som på avstånd beundrat dessa "uppgörelser" och de som rör sig i kretsarna runt firma-gängen. Avståndet mellan ett tufft samtalsämne på krogen och tio år på kåken är inte så stort, och har man en smula otur så står döden runt hörnet.
Tonys far säger sig inte intresserad av att de skyldiga hittas utan önskar bara att våldet upphör. Detta uttryck för icke-vedergällning skall han ha all heder för, och hade Tony bara haft lite mer av sin fars inställning till våld hade han varit vid liv idag. Då hade han inte åkt till Högalidsparken överhuvudtaget utan suttit med sina goa kompisar och tagit en bira och tjötat fotboll istället, precis som vi andra. Därmed inte sagt att han själv är skyldig till det som skedde. Bara att vi gör mer eller mindre kloka val i livet.
Själv hoppas jag att mördarna identifieras och får sitt straff och att de döms tillsammans med idioterna som härjade vid bussterminalen. Det är viktigt för tron på rättsstaten och jag tror också att många av Tonys kompisar från kåken, som vanligtvis inte har mycket till övers för polisen, håller med.

Nicklas Grebäck