Eller

"Vad skulle Du ha gjort om Du hade 45.000 kronor tillgodo?"
- En Gnagare på VM-turné i Solens Rike.

Efter en mindre lyckad säsongstart av Gnaget kändes det som om uppehållet i serien kom helt rätt. Det enda problemet är att jag som den fotbollsidiot jag är, inte klarar av en och en halv sommarmånad utan "live-fotboll" på "högsta" nivå, så det blir bara att masa sig iväg till "den uppåtgående solens land" för att spana in VM.

När man efter en resa på sexton (16!) timmar äntligen landar i Tokyo slås man av ett par saker:
Det är otroligt rent på gatorna, avgaserna håller på att kväva en, samt att av VM-festen märks knappt ett dugg!!!

Det sistnämnda visade sig medföra ett "litet" problem, då man efter att vilat några timmar på hotellet, fick avverka åtskilliga kilometrar för att hitta en lokal som hade BÅDE alkoholhaltig dryck samt en TV med fotboll påslagen. Sanningen är att det endast var bra "drag" vid och omkring arenorna, samt när Japans landslag spelade match. I Sydkorea däremot, var det mycket roligare.
Dag 2 var det äntligen dags för den första matchen: Den mot England! Det England vars fans redan utnämnt laget till blivande mästare! Traditionell engelsk beskedlighet, alltså!
Nu visade det sig dock, vara lättare sagt än gjort att hitta ett tåg ut till Saitama Stadium. När man står på Shinjuku Station, som är minst tio gånger större än T-centralen och i stort sett allt är skrivet med japanska tecken. Det skulle dock visa sig att det inte var enda gången under turneringen som man fick problem, ty med undantag av Sverige-Nigeria i Kobe så fanns det STORA problem i organisationen. Sedan kan journalister som har allt serverat på silverfat - säga att VM var bra organiserat, hur mycket dom vill!


När man efter många om och men äntligen hittat ut till arenan blir man på bättre humör, då det visar sig att det finns en hel del rättroende från Solna på plats, fler än från någon av dom övriga lagen i Stockholmsregionen. Ett annat glädjeämne var den väldigt artiga lokala polisen som bockade och hälsade en välkommen (det vore kanske dags att skicka dit Göteborgspolisen för vidareutbildning, undertecknads anmärkning).
Efter matchen var stämningen åter igen INTE på topp då de flesta, särskilt irländarna, som tyckte att matchen var en kopia av deras öppningsmatch mot Kamerun, ansåg att vi skulle ha vunnit. Det verkade även stämma ganska bra med vad engelsmännen innerst inne ansåg då dom i stället för att fälla kaxiga kommentarer gick omvägar för att undvika en!

Den största förolämpningen kom dock när vi kom tillbaka till hotellet och Saudi-Arabiens presschef (vi bodde på samma hotell) tyckte att vi skulle vara nöjda med en poäng eftersom Sverige var ett "litet fattigt land" och England var ett "stort rikt land". På grund av dessa artigheter var jag tvungen att vara "lite trevlig" tillbaka och erbjuda mina och mina polares tjänster när araberna tänkte träna försvars- och målvaktsspel nästa gång. Då vände herr presschef bara på klacken och gick! Jag förstod inte varför men det måste ha något att göra med 0-8 förlusten mot Tyskland dagen innan, ha ha ha! Vi stötte senare ihop med samma landslags målvaktstränare, en mera nerstämd person har jag aldrig sett!

Efter några dagars festande och turistande i Tokyo med omnejd bar det av mot Kobe för den andra matchen.
Matchdagen började med en chock, det var fruktansvärt varm och matchen skulle spelas klockan 15:30 lokal tid, mot ett lag vana vid värme. Jag själv drack två och en halv liter VATTEN på resan från hotellet till arenan, en resa som tog 90 minuter exklusive det obligatoriska pubstoppet med starkare förfriskningar. När vädret var som det var så förväntade man sig ett ytterst defensivt Sverige, döm då av den förvåning man fick då laget startade i "tempo furioso" på ett sätt ett svenskt landslag ALDRIG startat. Chocken kom då Nigeria gjorde 1-0 på sitt första anfall sedan Magnus Hedman liksom mot England kraftigt missbedömt ett inlägg.

Nu slutade matchen som vi alla vet med en 2-1 seger. Med lite distans insåg vi nu att Sverige mot Nigeria, hade den tur som vi inte haft mot England, med tanke på att afrikanerna hade två bollar i virket, om än den ena med kraftig AIK-assistans. Det ska dock sägas att Sverige i första halvlek blev bestulen på två klara straffar. Det mest horribla domslutet var när kungen själv, lagkapten Mjällby, som tack för att en nigerian krossade hans fot blev varnad för filmning. Detta var som vi alla vet bara en i mängden av pinsamma insatser som "rättskiparna" gjorde i denna turnering.

Därefter blev det mera turistande, denna gång i Osaka, innan vi åkte upp till Sendai. Väderkontrasterna kunde inte varit större, från en otrolig fuktig värme till moln, regnskurar och en temperatur som inte ens var i närheten av 20 grader Celsius.
Traditionell svensk sommar alltså! Fotbollsgudarna verkade vara på Sveriges sida denna gång. Sedan följde en 90-minuters jättepärs med KONSTANT argentinsk press och det verkade bara vara en tidsfråga innan målet skulle falla. Målet kom också, Anders Svenssons fantastiska frispark som redan blivit klassisk fick den svenska läktaren att explodera som aldrig förr, att det var hur orättvist som helst brydde sig självklart ingen om. Att Argentina lyckades kvittera spelade ingen roll - Sverige hade vunnit "dödens grupp" och förhandsfavoriten Argentina fick tänka på refrängen. Aldrig förr hade låten "Don´t Cry for me Argentina" låtit bättre!!!

När glädjeyran lite senare lagt sig insåg vi att det ur resesynpunkt, varit smidigare att komma tvåa i gruppen. Nu tvingades vi till en tågresa på ca 160 mil ner till södra Japan och Oita. Själva tågresan tog elva timmar! Följaktligen kände man sig ganska mör efteråt! Efter att ha sett första halvleken mot Senegal, undantaget första kvarten, så fick man intrycket av att landslaget gjort denna tågresa precis innan matchen.

Matchen blev dock precis som vi alla vet betydligt jämnare, efter paus och under förlängningen. Men så var det, det här med marginaler igen. Dom marginaler vi hade med oss mot Argentina hade vi emot oss mot Senegal.
När Senegals "Golden Goal" föll, kändes det som om hela VM nu var över…
…och jag gick DIREKT ut från arenan.

Anledningen till den snabba sortin var att jag satt precis bakom Senegals "klack", egentligen skulle jag ha suttit precis där deras bongotrumma befanns sig. Förklaringen till den plats beror på att jag saknade biljett och köpte första bästa jag kom över, av en argentinare som räknat med gruppseger.

När vi nu var utslagna var det bara att åka hem så fort som möjligt och försöka finna någon glädje i att fira midsommar på hemmaplan.

Nu när jag har lite distans till VM måste jag, liksom den största delen av landets befolkning ge landslaget betyget "klart godkänt". Vi vann ju trots allt "Dödens Grupp", fastän nästan alla världens så kallade experter tippade Sverige sist.

Det är också bara att konstatera att alla fyra semifinallagen var lag som höll låg profil innan turneringen, i Brasiliens fall hyfsat låg profil jämfört med tidigare år. Länder som Frankrike, Argentina, Italien och England var världsmästare innan en enda boll hade sparkats.
Det är en sak att snacka och en annan att prestera, sedan kan folk snacka om "lätta" motståndare etc. Även dessa måste besegras!

En annan som bör tänka efter, innan han uttalar sig, är Japans inrikesminister, som innan turneringen i en intervju redan tyckte synd om alla nyblivna ensamstående japanska mammor som skulle finnas nio månader efter VM, som resultat av alla de våldtäkter utländska huliganer skulle genomföra.

Ytterligare bevis för att det inte krävs någon särskild intelligens för att bli politiker. Faktum är att de enda småbråk som inträffade, var mellan överförfriskade landsmän till ovan nämnda ljushuvud.

Nu är det dock vardag igen, och det är bara att hoppas på att Dusan Uhrins grabbar kan glädja oss med en höst som leder fram till SM-guld nummer ELVA!!!

Michael Frehr